♥Sitter ute på verandan och försöker tycka om fredagsluften, men det gör jag inte. Återigen sov jag bort hela dagen, vaknade med ångest, hurra för lilla mig och återigen var jag arg på hela världen. Amsterdamveckan var kanske lite för bra för att vara sann, för så fort jag kommer tillbaka till en vardag påminns jag óm hur ansvarsfullt det är att vara människa. Varför människoskalet inte passar mig, varför jag ofta bara vill försvinna. Idag vill jag försvinna, idag vill jag springa iväg. När allt är över om drygt två månader ska jag få ny medecin och ny psykolog, en person som kan röra upp i "soppan". Trots allt ska jag försöka omvandla tårarna till konst och sång, material som kan beskriva en trasig själs berättelse. Aldrig för bekräftelse skull, utan för attt jag vill berätta. Imorgon är det fest i Olivias stuga och min hjärna ska på äventyr en sista kväll den här veckan. En kort rus med glädje skratt och sång, sen åker jag tåget hem till Öland.