Lyssnar på musik, och tänker, det är sent. Precis som vanligt. Måndagen har äntligen fått sitt slut och vi kan väll säga som så att dagen varit sisådär. Eller det har väll inte med dagen att göra, det är mest mig själv. Trodde att tabletterna efter snart ett år skulle gett större effekt men så som det ser ut nu kommer jag behöva byta. Jag är inte beredd att dö än, inte att gå men ofta kommer uppgivenheten och river upp det som kallas min hud. Som en slaktad ko hänger jag uppochner i någon slags krok, och blöder. Något är liksom trasigt, och även om jag senast igår sprack omkring bland blåsippor och ugglebon med mina älskade vänner, försvann sedan minnet för en sekund och det blev mörkt. Idag ville jag mest gråta, och helst av allt glömma.