Tillbaka i nattens drottnings famn. Jag sitter i ett mörkt rum och tänker på livet, känner mig konstigt nog ouppskattad, och oförstådd, men bara i perioder om 4 sekunder varannan minut. Paramore spelas ur de ganska halvtaskiga högtalarna, osynliga tårar, tom blick. Ett vrak är caroline ikväll. En flicka som vill omfamnas, bli klädd i blomsterkrans, i ett ibland lockit hår. Dansa naken i morgonsolens dagg, andas, och själa varenda levande människas blickar. Men nej.Som en tarm åker lyckan ut till annat håll. Novembermånaden biter sig fast allt hårdare i min kropp. Äter tills det blir ben kvar. Vackra, men samtidigt sorgsna ben. Fast visst är jag tacksam för den stund jag fick här på jorden idag.Jag har fått busa med peppe och gänget som jag dyrkar så. Jag har trott mig själv vara den jag är, sneglat på människan jag finner otroligt vacker. En blandning som nu spys upp i toaletten, en ångest som med bara ett knapptryck sköjd bort. Klockan är som vanligt efter 24, och som vanligt kan jag fortfarande inte sova. Varför går allt runt i cirklar?