Tillbaka till en plats jag avskyr och bedårar.Sängen. Den plats jag spenderar mer än halva mitt liv.Vandrar till förbjudna skogar och dansar i eld om natten. Har precis kommit tillbaka från en underbar kväll med människor jag verkligen älskar, med god pizza och efterätt. Mitt sinne är belåtet men ändå känns det som något saknas. Har inte något med den här fina dagen att göra. Inget som har hänt. Känslan bara. Satt och funderade igår om människors längtan och hur sorlig den kan vara i vissa sammanhang. Då främst man försöker uppleva livet precis som i en film. Ni vet rosenfyllda gator, vacker musik och svalmande känslor. Jag klandrar inga drömmare, tvärt om avundas jag dem. Men när jag satt och grubblande tänkte jag på alla klipp man faktiskt tar för att skapa the perfect moment. Tanken av det fick mig just att bli lessen. Jag vill också leva precis som en organiserad story, och njuta av det goda. Släppa det här dystra och våga andas ut. Men det går liksom inte. Inte än, för jag har påtok för många frågor som aldrig blivit riktigt besvarde. Varför, hur, var, när? Varför människans begär till det man inte har. Varför mäns besatthet av bröst, varför denna tickande klocka, varför detta samhälle och framför allt, varför den här stressen och sorgen. Så outhärlig men så oundviklig. Jag blir inte klokare någonstans, snarare vilsnare för varje dag som går, Nya föds, andra väntan på sin tur att kastas ut ur boet, andra svävandes för en sista åsyn av horrisonten. Jag är rädd att behöva fråga er. Men vad är det vi lever i?