Sjukt vad stjärnor kan tala till mig. Fick fnatt, mitt i natten, svepte morgonrocken om mig, gick ut och satte mig på trappen.Stirrade upp mot skyn. Det har varit en så fruktansvärt ohändelsrik händelsfulldag, med så mycket tankar så jag tror skallen snart spricker. Det slår mig att tiden är knapp, och att jag själv har makten att styra över den, men inte riktigt ännu. Tiden är inte inne, och jag är inte redo att släppa autopilot. Vingar är trygghet, liksom luft till skillnad från mark. Landa vill jag inte, för då förlorar jag allt ovan, dem, det, allt. Det är jobbigt att vara ungdom, det har jag tyckt i snart 5 år nu.