ATT INTE KUNNA FÖRKLARA
Jag var flickan som hade fastnat på teatern. Med bara ben,spruckna fötter sprang jag omkring där bland salongerna, jagandes efter solkatterna, dränkt i tårar av salt, fylld av glädje och skratt.Men åh vad det sved, Aldrig att jag kunde lämna drömmarnas hus, själen var liksom insydd i ridåerna, blodet hade färgat de tunga tygstyckerna. En del av mig var säker här, men höll mig samtidigt fången. Även om jag ibland ville, tillät jag mig aldrig lämna byggnaden som spelade upp de otänkbara, förbjudna med underbara fantasivärldar. Här inne flammar elden, bränner mig, men släcker mina sorger. Ett glashus runt en sten, och stenen är jag. Här ska jag vara, här blir jag kvar. Ensamma själen,en drömfångare. Här stannar minnen och tid, här stannar du och jag.